I dag repeterade de åtta första länderna i den andra semifinalen. Några sjöng riktigt bra, andra verkar ännu ha numret på hälft, och vissa borde kanske ha tänkt helt annorlunda.
Serbien väljer att framföra sin balkanballad under en mörk himmel med ljusexplosioner. Det lät bra för Željko Joksimović, så har han också representerat Serbien tidigare både som låtskrivare och artist.
Makedonien väljer i sitt balkanrockbidrag att omringa sin scen med en operainteriör på LED-skärmarna och blixtra med spotlights. Kaliopi bekräftade att hennes röstomfång är en av tävlingens starkaste.
Nederländernas Joan Franka kändes däremot inte engagerad på scen i dag. Kanske gick all energi till att balansera upp indanfjädrarna.
Inte heller Maltas Kurt Calleja verkade släppa loss trots tappra moves på slutet av sin lite trötta standarschlager.
Malen verkade ha gått hårt åt den vitryske sångarens scenkläder. I övrigt känss det lite rörigt, nästan som om det gick rundgång i Litesounds dansbandsrock.
Problemet i den här tävlingen är i allmänhet inte artisterna utan låtarna. Portugals Filipa Sousa är ännu en artist som skulle ha förtjänat en bättre låt. Liksom hon uppträder i en gul Versace by H&M-klänning är det här en billigare variant av den riktiga varan, en Fado by Eurovision.
Ukraina verkar bjuda på en av årets häftigaste shower, och det tackar vi för. Och vad kul att en av Dannys dansare från Melodifestivalen fått åka till Baku. Sångmässigt är skillnaden märkbar mellan live och skiva, men Gaitana kanske vill spara på rösten i det här skedet.
Bulgarien framhärdar i att göra sin öststatsdisco utan dansare på scen. Jag är inte övertygad om att Sofi Marinova ensam klarar av att bära upp den här låten som jag för övrigt tycker är ganska bra. Inte ens i en långklänning med klös.
I dag var det den andra repetitionsdagen i Baku. Den senare hälften av första semifinalens länder ställde sig första gången på scen i Crystal Hall. Det bidrag som faktiskt gjorde mest intryck i dag var Moldaviens, som jag ju helt dömde ut efter att ha sett förhandsvideon. Också Danmark Saluna Samay verkar vara en artist med DET.
Israels bidrag är väl vad man i de här sammanhangen brukar kalla ”en riktig låt”. D.v.s. ett vanligt rockband skulle kunna ha den på sin repertoar. Hoppas nåt knäppt och oberäkneligt kommer till i den slutliga scenshowen, i likhet med clownerna i videon. Det behövs.
San Marino har en låt som vinner på att framföras live, man blev helt galen på den där klämkäcka videon där Valentina Moletta inte alls kändes så där glad och sprallig som hon försökte verka. Det var inte trovärdigt, och det är hon inte heller på scen, åtminstone inte som tonåring i knallrosa t-shirt. Kanske för att hon verkligen inte är någon tonåring utan närmar sig 40. Det hade funkat bättre med en studsig och käck tonåring. Låten är snarare enerverande än tråkig.
Med (de förmodade) älvklänningarna på blir säkert Cyperns nummer fint. Jag gillar att grindgrafiken i bakgrunden fångar upp videons sagotema. En pigg låt även om inte sångerskan verkar supersäker.
Det är mycket bra artister med i tävlingen, och Danmarks Soluna Samay är en av dem. Hon är definitivt inte ointressant på scen och bidrar till att lyfta Danmarks harmlösa trallrock.
Som alltid blir jag glad av att se Rysslands gummor på scen. De verkar köra på i rätt samma spår som i den ryska finalen, med sina vackra folkdräkter och nävertofflor. En spis har däremot tillkommit på scen, och de planerar tydligen att tillaga en udmurtisk rätt under låten.
Hur intressant är Ungerns sångare på scen? Inte väldigt, i mina ögon.
Österrikes rumprap är fortfarande hopplöst dålig. Men jag tycker faktiskt förhandsvideon fungerade bättre – poledansarnas kroppsstrumpor med de påmålade kroppsdelarna var i alla fall lite ovanliga i sin småfräckhet. Då kunde man åtminstone bli lite indignerad över sexismen. Men nu: sällan har väl poledance varit så här oupphetsande.
Av alla manliga sångare som repeterat hittills tycker jag faktiskt Moldaviens Pasha Parfeny övertygat mest. Han verkar vara en underhållare som själv har kul på scen. Sånt smittar av sig, och jag börjar i motsats till vad jag tidigare hävdat tro att det här visst är en finalist.
Och de irländska tvillingarna kändes inte alls som en lika stor smäll i skallen som i fjol. Kanske är de fortfarande trötta efter resan? Eller så är det vi som har tröttnat på dem.
I dag inleddes repetitionerna inför årets Eurovision Song Contest i nybyggda Crystal Hall i Baku. Länderna i den första halvan av semifinalen den 22 maj repeterade, med Finlands Pernilla Karlsson sist ut.
Först på scen var Montenegros skämtlåt, som inte känns så inspirerande ännu i det här skedet. Åtminstone verkade artisten Rambo Amadeus allt annat än inspirerad. Och den trojanska åsnan på scenen kändes rätt malplacerad, men vi har kanske inte sett allt de tänker göra med den än? Den är lite som ett tjechovskt gevär, rimligtvis borde något komma ur den.
Den som gjorde mest intryck var Island som satsar på mäktiga isbergsprojektioner i bakgrunden uppblandat med Rorschachliknande fläckar. Sångerskan Gréta Salóme gör en Linda Lampenius med sitt ljusa hår, långklänning och fiol. Det ser lovande ut, av allt att döma verkar man vara på god väg att få till en riktigt mäktig show av sin kyliga kraftballad. Nu gäller det bara att få fram kemin mellan sångarna också.
Därefter var det Grekland, som fortsätter göra som de brukar. Numret bjuder på dans vars koreografi inte känns originell, och så lite färgspel på skärmarna. Någon idé som skulle göra att numret skiljer sig ur mängden finns inte. Eleftheria Eleftheriou var den som lyckades sämst med sången i dag, men det kompenseras av att hon verkar ha närvaro och utstrålning. Det är egentligen det positivaste med detta.
Lettland gjorde också helt bra ifrån sig. De verkar satsa på att sprida glädje genom att se glada ut och låta LED-skärmarna spraka i kalejdoskopiskt färggranna retromönster. Låten låter ännu mer Abba än i förhandsvideon. Inte verkar det vara nåt fel på Anmary som artist, hon kan både sjunga och har utstrålning. Det är kanske inte jättespännande, men det är godkänt.
Det är svårt att inte bli imponerad av Albanien. Rona Nishliu sjunger skjortan av de flesta i den här tävlingen, den här kvinnan kan verkligen sjunga. Till en början tyckte jag det här var pretentiöst dravel, otroligt tråkigt, men det verkar som om Albanien håller på att lyckas med att göra något intressant av det statiska – den enkla röda ljuset är effektfullt. Det är i alla fall fel att avfärda det här som enbart dåligt och chanslöst. Det är inte nödvändigtvis en jättebra låt, men det är kreativt.
Rumänien, som haft en av årets snyggaste förhandsvideor förlagd till lyxiga Dubai, ter ju sig betydligt mer ordinära på scenen i det här skedet. Men det vi i alla fall får veta är att sångerskan också klarar sig live.
Jag har tippat att Schweiz inte tar sig till final, och dagens repetition fick mig inte övertygad om motsatsen. Videon hade i alla fall en dynamik, det här var bara trist.
Belgiska Iris är superung, 16 år, och sjunger bra men ger ett introvert intryck, och har heller verkligen inte mycket att jobba med låtmässigt. Hon verkar ha skippat knäandet från förhandsvideon.
Grönt, en väldigt vacker nyans av färgen, verkar vara temat för Finlands nummer. Mest är det ju klipp från backstage, men det lilla man ser ger ett intryck av klass. Förutom grönt exploderar bakgrunden i vita fyrverkerier. Pernilla verkar ha tonat ner gesterna, hon är mer sparsmakad med händerna och verkar hålla dem lägre ner än i den finska uttagningen – ett resultat av Ami Aspelunds couching förmodligen. Och så är det gissningsvis en tjuvtitt på Katri Niskanen-klänningen vi får, den gröna med det långa släpet som ska föra tankarna till natur och en flod. Jag blev lite orolig när jag såg stillbilderna av den, där kom den inte riktigt till sin rätt. Nu får vi ju inte se hur den ser ut upptill, men på scen funkar den betydligt bättre, tyget är valt för att bölja i vinden.
Tv-bloggens genomgång av årets eurovisionsbidrag avslutas självfallet med att utse vinnarkandidaterna. Av de låtar som presenteras i dag sätter jag min heder och ära på att någon är vinnaren.
Nina Zilli – L’Amore È Femmina (Out Of Love) ****
Italienarna ansåg sig i över ett decennium vara för fina för att delta i ESC, men gjorde comeback i fjol och jazzade sig genast till en anadraplacering. Landet fortsätter i den seriösa musikens tecken i form av soulig R&B med sextiotalskänsla. Tänk Amy och Duffy. Sångerskan till och med påminner om Winehouse på vissa bilder. Det här är ett bidrag som de som är ambivalenta eller kritiska till Eurovision Song Contest kommer att ta till sig. För dem representerar det här ”riktig musik”. Kanske är det det också. Inte heller jag kan bortse från kvaliteterna och delar samvetsgrant ut fyra hörlurar av fem. Samtidigt vet jag att jag skulle ha svårt att glädja mig om detta vann. Blir det inte vinst så blir det åtminstone en placering i resultatlistans bättre hälft.
Mandinga – Zaleilah ****
Det är fullt möjligt att tävlingen ordnas i Bukarest 2012. Så klockrent trallvänlig och snyggt producerad är Rumäniens somriga bidrag, som kombinerar latinska rytmer med otippade instrument som dragspel och säckpipa. Det är lite som en modern och sexig popversion av ”Jag fångade en räv en dag” ur Snövit och de sju dvärgarna. Allt annat än en finalplats är otänkbart, och vi kan nog räkna med att se Rumänien bland de tio bästa i finalen. Betyget blir fyra sanddyner av fem.
Ivi Adamou – La La Love ****
Hoppsan, Snövit även här, den här gången som story i videon. Cypern kan i år förmodligen se fram emot sin bästa placering någonsin (som bäst har landet hittills blivit femma). Något annat än en finalplats är otänkbart, i år är Cypern med i den absoluta toppstriden och tävlar om en medaljplats. Låten är en riktig eurovisionsdänga i ordets mest hänryckande bemärkelse. Nicosia nästa? Ja, gärna! Betyget blir fyra starka kamphundar av fem.
Buranovskie babusjki – Party For Everybody *****
Nu har vi nått fram till det bidrag som jag skulle satsa pengarna på att vinner. Man kan kanske hävda att låten är aningen lättköpt i all sin muntra svängighet, men jag hävdar att numret, alltså hela paketet, är en fullpoängare. Det här har vi aldrig någonsin tidigare sett i eurovisionssammanhang. Det är unikt och omedelbart och sticker ut mest i startfältet, och sådant brukar som bekant premieras. Att det sedan så starkt appellerar till känslorna gör det inte mindre farligt. Dessa söta gummor träffar en rakt i hjärtat, de framstår som så rara och äkta. Det är ingen fråga om att de kommer att ta sig till final, snarare handlar det om vilken valör på medaljen de tar. Här kan betyget inte bli annat än fem nävertofflor av fem!
Loreen – Euphoria *****
Även om jag satsar stålarna på Ryssland håller jag tummarna för Sverige. I Melodifestivalen var det här numret fängslande konstnärligt i all sin mörka mystik och effektiva minimalism. Men frågan är om det är kvaliteter som hela Europa tar till sig? I bästa fall gör man det, i värsta fall gör man det inte, och det kan hända att det bara blir en placering någonstans i mitten av finalens resultattabell, med gråt och tandagnisslan som följd. Att låten går till final tror jag i alla fall vi kan utgå ifrån. Jag ger Sverige fem snöfall av fem och hoppas vadslagningsfirmornas prognoser stämmer.
I följetongen om årets eurovisionsbidrag är vi nu framme vid det nästa sista kapitlet. I dag handlar det om årets mesta danslåtar, potentiella klubbhits att röra fötterna till på dansgolvet.
Gaitana – Be My Guest ***
Ukraina bjuder på en korsning av klubbig eurodance och masspsykotisk fotbollslåt – en påminnelse om att landet ordnar fotbolls-EM i sommar. Det är en pampig danslåt med ett fläskigt sound och något så originellt som ett valthorn som trumpetar till då och då. Gaitana har årets kraftigaste pipa, men låten är också lite enformig, och kanske till och med plastig. Klubblåtar brukar inte gå så bra i den här tävlingen, och jag misstänker att det här kan vara en sådan låt, som trots sina kvaliteter missar finalen. Tre valthorn av fem är detta värt.
Tooji – Stay ***
Har vi sett det här förut? Norges låt har ett ös som funkar mer än väl på dansgolvet. Men som eurovisionsnummer lämnar det en del övrigt att önska. För det första är det här inte tävlingens starkaste sångare. För det andra är det numret: man inleder med en Rybak-volt anno 2009, sen föser man in ett gäng dansare som får åma sig genom låten. Det är inte tillräckligt speciellt, ja, det känns nästan vardagligt. Nej, bort med den trista munkjackan, löp linan ut och gör om det här till ett färgsprakande Bollywoodnummer i stället! Trots bristerna tror jag ändå det här är tillräckligt medryckande för att gå vidare. Nuvarande betyg: tre skinnpajar av fem.
Anggun – Echo (You And I) ****
Frankrikes bidrag har i allmänhet stil, men placeringarna brukar ändå bli anspråkslösa. Av årets bidrag låter kanske Frankrike modernast, men några lättplockade poäng blir det knappast. Videon är snygg, och det ska bli spännande att se hur de omsätter det på scen. Jag tror tyvärr att det här är en låt som kan uppfattas som lite knepig. Resultatet blir att den oförtjänt och förvånande kan komma sist i finalen, lite som Schweiz gjorde i fjol. Jag ger ändå fyra visslingar av fem och håller tummarna.
Sofi Marinova – Love Unlimited ****
Också Bulgarien har en typisk låt som riskerar att inte klarar sig vidare till finalen, trots att den skulle förtjäna det. Den här gången har man heller inte direkt draghjälp av videon som känns hopplöst omodern. Långklänningen och håruppsättningen går bort, helt obegripligt att ställa sig och sjunga en klubblåt och se ut som om man var på väg på frackfest. Men låten är bra. Det blir fyra hårknutar av fem även om jag har lite hopp om det här bidragets framgång i tävlingen.
I dag avsmakar vi de etniskt kryddade popcornen i årets eurovisionskastrull.
Pasha Parfeny – Lăutar *
Blåsinstrumentpartiet svänger järnet medan man klarar sig utan det som kommer däremellan – det vill säga själva låten – i Moldaviens intetsägande balkanpop (ja, jag vet att Moldavien inte egentligen hör till Balkan). Tror inte på final och betyget blir bara en trumpet av fem.
Rambo Amadeus – Euro Neuro **
Dra på trissor! Årets skämtbidrag från Montenegro är faktiskt roligt på riktigt. Visst blir man lite förtjust i den slitna snubben med den grånade skäggstubben? Det är fråga om en eurosatirisk pratlåt med grötrim och rostigt fiolgnissel. Låten i sig är ingen höjdare – två åsnor av fem är tv-bloggens betyg – men jag tror att Rambo Amadeus humor kan gå hem i de europeiska stugorna. Så pass bra att jag tippar att låten placerar sig bland de tio bästa i finalen!
Željko Joksimović – Nije Ljubav Stvar ****
Jag älskar balkanballader! Den här tävlingen har givit oss några riktiga rysare i genren genom åren, och i jämförelse är det här ju inte lika starkt. Ändå lyckas också den här låten hyfsat väl trycka på de rätta knapparna. Att det blir final råder det ingen tvekan om, och betyget räcker trots allt till fyra svagt glittrande konfettiregn av fem.
Can Bonomo – Love Me Back ****
När jag lyssnade igenom årets låtar var Turkiets svängiga piratdänga, som med en havsbris friskhet blandar judiskt och orientaliskt, den första som krokade sig fast. Det brukar kunna vara ett tecken på att låten är lite för simpel och att man snabbt tröttnar på den. Men den här håller för örats slitage. Aj aj kapten, så det svänger! Jag tror det går bra för den här slängiga marionetten i sin sladdriga långkofta. Fem i topp i finalen. Fyra årtag av fem är betyget.
Med bara några veckor kvar till Eurovision Song Contest i Baku repriserar Tv-arkivet två gamla finska eurovisionsuttagningar från 1970-talet: den ena i kväll från 1975, den andra om en vecka från 1976. Det är charmigt så det förslår i all sin tafatthet, och musikaliskt inte alls ointressant, även om mycket har hänt både inom musiken och tv-produktionen sedan detta.
För att vi ska förstå det kulturella klimat som tävlingen arrangerades i ger Yle Teema följande bakgrundsinformation till programmet: Abba hade vunnit året före, vilket ledde till kritik från vissa håll. Abbas musik ansågs vara för kommersiell för en tävling vars syfte skulle vara att föra fram icke-kommersiell musik och bygga broar mellan kulturerna. Abbas show – med dagens mått mätt en inte särskilt spektakulär sådan – ansågs vara billigt publikfrieri. I Stockholm ordnade proggrörelsen till och med en alternativfestival i protest mot den kommersiella schlagermusiken.
Den finska uttagningen 1975 skedde i två etapper. Först bjöds sexton kompositörer in. Av dem gick nio vidare till finalen som sändes första året i färg. Bland de tävlande fanns artister som Vesa-Matti Loiri, Pepe Willberg och Kirka, men också vänstersånggruppen Agit Prop. Danny kom tvåa med en låt som senare blev en schlagerhit. Den andra låten som blev populär efter tävlingen framfördes av Tapani Kansa men hörde till de bidrag som gallrades ut i det första skedet.
Till att representera Finland i Stockholm utsågs Pihasoittajat och låten Viulu-ukko, en riktigt svängig blandning av frikyrkomusik och country – men med noll show. Gruppen visar heller inte med en min att de gläder sig eller är överraskade över vinsten. Men bidraget hör till Finlands största eurovisionsframgångar genom tiderna. Det kom sjua bland nitton länder och kammade hem Finlands första tolvpoängare från Tyskland och Schweiz. Det året slog Finland dessutom Sveriges Lasse Berghagen som sjöng Jennie, Jennie och kom åtta. Vann gjorde Nederländerna med Ding-a-dong.
Tv-arkivet: Eurovisionen 1/2 sänds i Yle Teema i kväll tisdag kl. 21.50, repris fredag kl. 16.55 och söndag kl. 9.45.
