Att avsluta en deckare på ett snyggt sätt, med trovärdigheten i behåll – utan att varken göra tittaren besviken eller ta i så all trovärdighet pyser ut – är bland det knivigaste som finns. Efter att ha konstruerat en komplex intrig vill man gärna drämma till med nåt så publiken kippar efter andan på slutet. Därför tar man lätt till det mest brutala och perversa ens fantasi kan åstadkomma.
Problemet är tydligt i filmatiseringen/televiseringen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Där är upplösningen av någon anledning svårare att köpa på tv/film än i romanen, som om sömmarna blir synligare i bild. Det blir lite mycket med seriemord, tortyrkammare i källaren och psykopatsvart kvinnohat; lite för mycket som puttrar i grytan när man kryddar med både nazism och sexualsadism. Platt. Som i en medioker Beck-film. Också Lisbeth Salanders perverse förmyndare är för överdriven för att man riktigt ska ta honom på allvar. Nej, man köper det inte. Trovärdigheten lider. Trots en fantastisk Noomi Rapace.
Så även om emo-hjältinnan i handlingens centrum fungerar, är detta när det kommer till temat ”Män som hatar kvinnor” en skildring utan nyanser och samhällskritisk relevans. Det är synd. Lisbeth hade förtjänat en intelligentare intrig.
Beck, Lisbeth Salander, Män som hatar kvinnor, Noomi Rapace, Stieg Larsson
Hela Stieg Larsson hysterin är för mig ett mysterium. Deckarna är i sig dåligt skrivna, handlingen totalt osannolik (i de två senare delarna) och de borde ha redigerats med hård hand. Nu innehåller de alltför många ord, för att parafrasera Österrikes kejsare i filmen Amadeus.
Är det bara det faktum att Larsson kommer med en halvt autistisk, kvinnlig hjältinna som fått läsare och kritiker att förbise de många bristerna? Det är lite som ”Da Vinci-koden” över det hela. Där var det kritiken mot den katolska kyrkan som fick folk att köpa boken, innehållet är ju totalt skräp.
I den första boken (och filmen) borde man ha helt koncentrerat sig på det viktigaste: våldet mot kvinnor. De två senare böckerna (och filmerna) kunde ha lämnats på planeringsstadiet.
Jag är också besviken på tv-serien. Det började bra med introduktion och långsam stegring, men sedan i del två kom plötsligt på tok för mycket på en gång och så insåg jag att de ju faktiskt tänker få in typ 600 sidor på 2 avsnitt. Funkar inte. Och nu undrar jag hur det ska funka i resten av avsnitten.
Jag tyckte ju att Millennium-trilogin var en verklig bladvändare, bra underhållning, stark i sin genre.
Da Vinci-koden hade en skickligt uppbygd intrig med sina religionshistoriska kopplingar, den var så fiffigt och trovärdigt konstruerad att man måste nypa sig i armen ibland för att påminna sig om att det var fiktion. Men karaktärsskildringen och upplösningen var ju fullständigt nonsens, tunt som bara den.