Fattiga i Finland kan räknas i hundratusental och inkomstklyftorna ökar. Det är faktum som är utgångspunkten för Simo Sipolas dokumentär Perintönä köyhyys om fattigdom och hur den går i arv.
Problematiken åskådliggörs genom paret Mira Vihtamäki och Joni Forsgren som har en tvåårig son tillsammans. Till generationsperspektivet bidrar deras mödrar Carola Forsgren och Nina Vihtamäki. De är alla människor som av olika skäl lever på existensminimum och regelbundet står i brödköer för att inte svälta.
Syftet med att göra en sådan här dokumentär är (väl?) att lyfta fram missförhållanden och att föra den utsattas talan. Tråkigt nog väcker just den här dokumentären inte så mycket engagemang och indignation, snarare frågor och förundran.
Den är rätt mekaniskt gjord och kommer inte sina huvudpersoner särskilt nära. Dokumentären varvar otajta scener som det är oklart vad de är tänkta att förmedla, med faktarutor med statistik över fattigdomen i Finland. I vissa fall blir det rent besynnerligt, som en parodi på slentrianmässig socialporr.
Som i en av de få scener där det bränner till, ett telefonsamtal där en av de medverkande hotar att begå självmord. Efter att luren lugnt lagts på dyker följande nyktra textinformation upp i rutan: En tredjedel av alla fattiga har mentala problem.
Dokumentärprojekt: Fattigdom i arv sänds i TV1 i dag måndag kl. 21.30.
Carola Forsgren, Dokumentärprojekt, Dokumenttiporjekti, Fattigdom i arv, Joni Forsgren, Mira Vihtamäki, Nina Vihtamäki, Perintönä köyhyys, Simo Sipola
