Mitt första dygn i Baku börjar lida mot sitt slut. Det här är det knäppaste stället jag varit på, och det säger jag med både fascination och förtjusning. Baku är labyrintiskt, livsfarligt, intensivt, motsägelsefullt, kontrastfyllt; slitet och skitigt, och blänkande och lyxigt på samma gång. Precis så brutalt, pulserande, vitalt och omvälvande som riktigt stora städer känns. Här bor två miljoner, med förorter tre, men den känns minst dubbelt så stor.
Jag anlände i gryningen med ett drygt fem timmar försenat flyg och steg in i en ankomsthall som luktade ingrodd tobaksrök. Där skötte barska tjänstemän i polyesterkostymer den omständliga proceduren med passkontroll och visumansökan. Här var det inte tal om något hövligt godmorgon, än mindre några vänliga leenden, utan handen sträcktes uppfodrande fram mot passet, och passets stämplar granskades länge och noga. Vänligheten själv var däremot den unga volontär som likt en välvillig och uppmuntrande lärare cirklade runt oss och hjälpte till när vi kämpade med att fylla i visumansökan.
När allt var klart och visumet inlimmat i passet skulle det visas upp ytterligare en gång för en man som stod vid utgången. Han studerade passet tillhörande en annan finländare med intresse, ungefär som om han inte alls gjorde det i tjänsten utan tillfredsställde en rent personlig nyfikenhet. Till sist sträckte han tillbaka det med orden:
– Visst är det så att alla i Finland kan tala engelska?
När det var min tur bläddrade han med lika stort intresse i mitt pass för att slutligen ställa frågan:
– Vad är ditt modersmål?
– Svenska, svarade jag.
Han verkade aningen förvånad över svaret och sade:
– Men det är väl så att alla i Finland pratar engelska?
