För ett par inlägg sedan skrev jag att Baku är labyrintiskt. Åtminstone är omgivningen kring Crystal Hall, den nybyggda kristallformade arena där evenemangen hålls, rena labyrinten på grund av alla avspärrningar och kravallstaket man måste gå långa omvägar kring för att ta sig dit man är på väg. Sträckorna känns enorma när man måste tillryggalägga dem till fots i gassande solsken och luft som är ljummen som välling av hetta. Jag har förmodligen gått åtskilliga kilometrar i dag bara på arenaområdet, och då har det bara varit fråga om att ta sig från taxin via ackrediteringskontoret till presscentret som är arbetsutrymmet för oss journalister. Jag gick och gick längs röda kravallstaket, och när jag väl trodde jag äntligen var framme dök det upp en polisman som bad mig fortsätta nerför ytterligare en trappa, vika runt ett till hörn och fortsätta längs ännu ett kravallstaket. Puh, jag är glad att jag var förutseende nog att ta på sololja.
Å andra sidan. Man ska inte klaga. Vädret var utmärkt, och läget där arenan ligger är vald med omsorg för att uppnå maximal wow-effekt. Arenan ligger inte bara ute på en liten udde i Kaspiska havet, dess läge gör att man har utsikt över hela den vik som Baku kröker sig kring. Och från området löper en bred strandpromenad in till centrum.
Ännu mer fantastiskt var området när jag begav mig hem igen efter mörkrets fall. Kristallarenan glittrar i blått och skickar ut ljusstrålar rakt upp i mörkret. En upplyst glob där alla deltagarländernas flaggor cirkulerar spelar årets bidrag. Och en bit bort står världens näst högsta flaggstång, 162 meter hög, med en flagga i topp på 70 gånger 35 meter, en storlek som gör att den ser ut att vaja i slow motion på ett nästan overkligt sätt.
Från kristallarenan har man nattetid utblick över en glittrande, fasadbelyst stad som andas rikedom och lyx. Det är en stad som vill imponera, och också gör det. Om natten då bara det finaste belyses blir kontrasterna osynliga.
