Det är sällan man ser direkt dåliga amerikanska sitcomserier. I allmänhet funkar de flesta på någon nivå som tidsfördriv, och en del når högre än så. Till de bättre verkar Raising Hope (Fox 2010–) höra. Den har varit en framgång både hos kritikerna och tittarna, och har hittills producerats i tre säsonger.
Det handlar om slashasen Jimmy Chance (John Lennon-like Lucas Neff), en naiv men godhjärtad 25-åring som fortfarande bor hemma och jobbar på farsans (Garret Dillahunt) gräsklippnings- och poolrengöringsfirma. En kväll råkar Jimmy göra en förrymd seriemördare på smällen och när hon ska avrättas dumpas barnet på honom. Där ser han sin chans, att genom föräldraskapet förändra sitt liv, och i synnerhet hur andra ser på honom. Barnet heter också mycket symboliskt Hope (spelas av tvillingarna Baylie och Rylie Cregut).
Jimmys egna föräldrar är motvilliga till att åter få ett småbarn i huset. Jimmys mamma (Martha Plimpton, Emmynominerad för rollen) var själv bara 15 när hon fick honom, och den kedjerökande städerskan blir nu farmor vid 40. Det är körigt nog som det är med både en senildement gammelmormor (Cloris Leachman), som bjuder på burlesk kroppshumor, och Jimmys kusin (Skyler Stone) som inneboende. Men familjen ställer upp. För bakom all arbetarklassig grovhuggenhet finns ett stort hjärta.
Det här verkar skruvat underhållande snarare än dråpligt flabbkul. Serien korsar ruffighet à la My Name is Earl med amerikanska familjevärderingar. Liksom i Earl rör vi oss i vit arbetarklassmiljö, som endast inledningsvis genom seriens soliga färgspråk kan verka välmående. Mycket snart framträder fattigdomen, i klassmarkörer med svärtad humor. Särskilt när det handlar om att ta hand om en baby, och vilka knep man måste ta till när man saknar den rätta utrustningen, ligger tragiken strax bakom hörnet.
Raising Hope sänds i Sub torsdagar kl. 19.30, repris söndagar kl. 14.00.
Cloris Leachman, Garret Dillahunt, Isän tyttö, Lucas Neff, Martha Plimpton, My Name Is Earl, Raising Hope, Skyler Stone, Sub
