Nu är vi framme vid de låtar i semifinal 1 som jag personligen hoppas att få se i final, även om chanserna i vissa fall kan vara små.
Belgien: Roberto Bellarosa – Love Kills
I år lär det i alla fall rassla in poäng från Finland till Belgien. Orsak: Jukka Immonen heter en av låtskrivarna bakom det här bidraget, en snygg men nedtonad poplåt med en knivig falsettrefräng som var lite plågsam att höra live på ett klipp som fanns på Youtube. Låter det så också i Malmö kan det vara kört. Risken är att det här är en låt som kommer bäst till sin rätt i radio, inte som en i massan som ska slåss om rösterna på en Eurovisionsscen.
Moldavien: Aliona Moon – O Mie
Moldavien bjuder på ett bidrag som jag först avfärdade som ett i raden av årets tröga ballader. Men låten har vuxit, och det är alltid intressant med musik som erbjuder ett motstånd och inte genast ger tillfredsställelse. Fortfarande når inte denna pianoballad ända fram, den saknar det där lyftet i en stark refräng, men ändå är det tillräckligt för att den ska förtjäna en plats i finalen. Ett plus för den vågade stajlingen, även om jag skulle fila på det koreografiska upplägget. Idén med projiceringar på klänningen är snodd av Azerbajdzjans fjolårsbidrag. En idé väl värd att återanvända som kan bli väldigt effektfull om man får till det.
Irland: Ryan Dolan – Only Love Survives
Första gången jag hörde det här tyckte jag det var förfärligt, eurotrash av mest intetsägande sort. Men också den här låten har vuxit med lyssnandet, och numera tycker jag det här är riktigt effektiv och skickligt uppbyggd klubbpop med ett kärleksbudskap som inte på något vis är originellt men som känns genuint. Förtjänar definitivt finalplats, och kommer antagligen också att få det.
Litauen: Andrius Pojavis – Something
Det här bidraget har kravlat omkring på vadslagningslistornas botten. Jag förstår varför, men frågan är om vi ska låta oss avskräckas av det? Det här är nämligen en av semifinalens intressantaste låtar. Men det märkliga framförandet står tyvärr i vägen för musiken. Det är främst ögonbrynen som stjäl showen, men inte heller dirigerandet, det nästan generade flinet, mummelsjungandet som avbryts av flummiga utrop av typen HEY! och YEAH! ger ett speciellt sunt intryck. Men bortsett från dessa detaljer står sig låten mot det mesta. Jag hoppas att Andrius ger ett mer rutinerat intryck i Malmö, för jag suggereras av gitarrkompet i denna poprock, även om det ska erkännas att han inte är någon stor sångare. Med en mera energisk artist som gav järnet och levde ut rockstjärnan i sig hade detta kunnat sopa golvet med konkurrensen.
Aliona Moon, Andrius Pojavis, Eurovision Song Contest, Love Kills, O Mie, Only Love Survives, Roberto Bellarosa, Ryan Dolan, Something
