Nu är vi framme vid mina tio favoriter i årets eurovisionsskörd.
8. Armenien: Aram MP3 – Not Alone
Armenien bjuder på en powerballad. Verserna är lugna, nästan statiska med sitt pianoklink. Men så bygger fioler allt hetsigare upp till en urladdning till refräng. Det är riv, kraft, tryck, desperation som gör intryck. Armenien går utan tvekan till final, det här kan går riktigt bra, topp fem är fullständigt inom räckhåll.
9. Spanien: Ruth Lorenzo – Dancing In The Rain
Igen en blandspråkslåt på både spanska och engelska, men en rätt vacker, omväxlande och pampig ballad skriven enligt principen växer efter hand för att bli rena gospelfesten på slutet. Tror inte det är en vinnarlåt, snarare att det blir en placering i den bättre halvan för Spanien, kanske till och med topp tio.
10. Belgien: Axel Hirsoux – Mother
En hyllningshymn till mamma. Det bjuder Belgien på. Det är smörigt, sentimentalt och pampigt så det bara dryper om det. För mig är låten årets guilty pleasure, ballader ska ha patos. Det ska bli intressant att se hur Europa tar emot detta. Jag misstänker diss, att det inte alls blir final för Axels moderskärleksvisa, det är för ocoolt och fel på för många sätt, trots att han har en vacker röst. Det här kan bli årets mest hånade bidrag. Och den är töntig, denna övertydliga iscensättning med en äldre dansande kvinna. Dessutom är det något lätt obekvämt med att en vuxen man sjunger på detta sätt om mamma. Man är inte helt säker på vad man ska tro, och mår kanske bäst av att inte grubbla för mycket på det heller. Utan bara lyssna, inte tänka, inte titta, lyssna.
