– Jag gör bara vad vem som helst skulle göra som har en läkarexamen och en borderlinepersonlighetsstörning.
I sådana termer talar neurokirurgen Gabriel Monroe (James Nesbitt) om sig själv i den tolvdelade brittiska läkarserien Monroe (ITV 2011–2012). Han är inte den trevligaste av personer, men är en jäkel på sitt yrke – och han har självinsikt.
Jaha, en brittiska House, tänker man förstås, och det är det också, delvis, och ändå inte. Båda serierna är döpta efter sin huvudperson, och i båda huvudrollerna ses kända och skickliga brittiska skådespelare. Men i Monroe handlar det inte som i House om att lösa ovanliga medicinska mysterier, utan om att klara precisionsjobbet med skalpellen där ett litet felsnitt kan ödelägga en människas liv.
Doktor House (Hugh Laurie) är utan vidare ett knepigare fall personlighetsmässigt, och därmed förstås också intressantare som typ. Gabriel Monroe är lite snällare, lite tamare, lite mänskligare, och försedd med en lagom tragisk arbetsnarkomani som redan i första avsnittet får hans privatliv att rasar samman. Det framgår rätt snart att han engagerar sig i sina patienter på ett mänskligt plan.
Hårdheten är mest ett skal, en jargong som verkar genomsyra hela det tuffa och inte helt sunda arbetsklimatet på St Matthews Hospital, ett sjukhus specialiserat på två saker: hjärn- och hjärtkirurgi.
Serien laddar upp till en överläkarnas kamp mellan Monroe och hjärtkirurgen Jenny Bremner (Sarah Parish), även hon med en tunga vass som ett rakblad och ett horn i sidan till sin kollega. Och så har vi förstås det unga läkarteamet som omger Monroe och drömmer om att en dag själva med stadig hand balansera skalpellen på gränsen mellan liv och död.
Som sagt, det här är inte House, men för fans av läkarserier är det ändå bra nog. Liksom patienterna är i trygga händer hos doktor Monroe är även tv-tittaren det.
Monroe sänds i TV1 onsdagar kl. 21.35, repris fredagar kl. 22.50.
2011, House, Hugh Laurie, ITV, James Nesbitt, Monroe, Sarah Parish, TV1, Yle
