Eurovision ska vara fritt från politik, men är det sällan. Fred, tolerans , jämlikhet och kärlek får man sjunga om hur mycket man vill – och väldigt konstigt vore det ju annars. Däremot är det känsligare om man börjar ge kängor åt andra tävlande länder, eller ta upp frågor där det finns olika politiska läger och intressen inblandade. Ett politiskt gränsfall i år är Armenien som fick ändra sin titel från Don’t Deny (vilket man fortfarande sjunger i refrängen) till neutralare Face the Shadow. Armenien själv utger sig för att sjunga en fredssång, andra har tolkat bidraget som ett uppmärksammande av folkmordet på Armenier som skedde 1915–17. Gruppen heter Genealogy, släktforskning, och består av sex medlemmar som är armenier i förskingringen bosatta på olika kontinenter. Förhandsvideon utspelar sig i alla fall ett sekel tillbaka då det blir allt färre personer på släktfotot då familjen skingras och sprids över världen. Ett fredsbudskap vet jag inte precis om jag uppfattar här, snarare en släkthistoria med gotisk inramning. Som låt är det ett bidrag fullt av löften. Det är en spännande och snyggt producerad ballad. Melodin tar oväntade och skeva vändningar och man väntar på att det ska bli riktigt spännande och pampigt. Det blir det dessvärre aldrig, men det är ju en bedrift att väcka förväntningarna i alla fall. Förhoppningsvis görs detta även snyggt på scenen. Finalplatsen borde inte vara något problem, men tror kanske inte låten räcker för mer än en placering i den nedre halvan, typ plats 16 till 20.
Bonus: Armeniens bästa placering genom tiderna.
Armenien har kommit fyra två gånger, med högst poäng 2008. Visuellt har jag inget minne av detta bidrag, däremot låter låten bekant. Låten är också bättre än själva framträdandet, som är rätt så rörigt. Jag gav bidraget betyget tre stjärnor och omdömet: ”Vad vore ESC numera utan (åtminstone) ett orientaldiscobidrag? Sertabs ande vilar över detta, och det finns sämre förebilder än 2003 års turkiska vinnare.”
