Hur i hela friden rankar jag det här så högt då? Det här är väl ändå i fjantigaste laget, och i låttexten har verkligen ingen stor skald varit framme med pennan. Israel bjuder på årets partylåt som dessutom fungerar som reklam för regnbågsvänliga Tel Aviv, och vilken stad passar väl bättre att försöka sälja in i det här sammanhanget än den. Visst, det här är en bagatell, men det piggar upp med lite eurovisionskitsch i ett sömnigt, balladtungt startfält. Refrängen är lättfattlig, och de orientaliska tonerna är också en trevlig krydda i ett väldigt oetniskt startfält i år. Lite knasigt är det ju att killen som sjunger bara är sexton och inte får festa lagligt själv, men han ser åtminstone tio år äldre ut än han är. Om detta går till final? Jag är inte helt säker – den är faktiskt rätt ryslig innan man vänjer sig – men jag skulle ändå lägga pengarna på att det blir final. Däremot kanske ingen hög placering, låt oss säga mellan plats 21 och 25.
Bonus: Israels bästa placering genom tiderna.
Israel har vunnit tre gånger, senast och med högst poäng 1998. Jag gillade inte vinnarlåten då, och hade andra favoriter, vilka har jag inget minne av, men jag minns känslan av orättvisa detta år (mycket för Marika Krooks del, som jag tyckte förtjänade bättre). Jag tyckte vinnarlåten var svag och sånginsatsen mer än lovligt skakig för att vara en eurovisionsvinnare, och det anser jag nog fortfarande. Men även om det här inte hör till eurovisionshistoriens musikaliska höjdpunkter var det ändå en viktig och väl unnad seger eftersom bidraget ansågs var så kontroversiellt och artisten fick ta emot så mycket skit.
