Malin Slotte zappar mellan kanalerna

Dokumentär

Så nära men ändå så fjärran

24 sep , 2015, 16.00 Malin Slotte

 

Sommaren 2014 bröt åter fullt krig ut i Gaza mellan Israel och Palestina. Denna gång pågick kriget i 51 dagar, och offren beräknades uppgå till 2 000. Av dessa var 500 barn, och just hur det är för barnen att växa upp under sådana förhållanden skildrar Lyse Doucet i den omskakande BBC-dokumentären Children of The Gaza War från 2015.

Det här handlar inte om konflikten och dess orsaker utan om hur barn drabbas i vardagen på båda sidorna. Doucet besöker barnen medan kriget pågår, men också strax efter att det är över för den här gången – båda sidorna utropade sig för övrigt till segrare.
Det är hopplösa och hjärtskärande historier som berättas. På den palestinska sidan träffar vi tolvårige Syed som såg sin bror och tre kusiner dödas av en raket när de lekte på stranden. Tolvåriga Samars pappa dog i en raketattack mot hennes skola, och mamma ligger svårt skadad på sjukhus i Jerusalem.

– Är det rätt att vi har det så här, medan andra barn får leka i fred, frågar en gråtande pojke, och på det finns det förstås bara ett svar: Nej, det är det inte. Det är alldeles fruktansvärt fel och det borde omedelbart bli ett slut på vansinnet.

Det går inte att undgå att notera att Palestina verkar vara den sida som drabbas värst i konflikten, både räknat i människoliv och i form av materiell förstörelse. Endast ett av de 500 dödade barnen var israeliskt. I Palestina visas sönderbombad förödelse, på den israeliska sidan välmående medelklassområden. Det är ingen tvekan om var barnen lever i högre materiellt välstånd. Men lika oskyldiga till det som pågår är barnen på båda sidorna, och rädslan har de gemensamt. Trettonårige Eilon och hans tioåriga syster Aggam får när det är som värst inte röra sig mer än fjorton sekunder från bombskyddet. Tioåriga Michals familj flyttar tillfälligt bort från området för att senare återvända till ett hem träffat av en granat.

Dokumentären slutar med att barnen efter eldupphör står på varsin sida och blickar ut över fiendelandet. De är traumatiserade och sörjer dödade familjemedlemmar. Tolvårige Abdurahman, som säger att han vill utbilda sig i stället för att slåss, väcker en strimma av hopp, men barnens ord rymmer också misstro och hämndlystnad som inte bådar gott inför framtiden. Freden känns avlägsen, närmast som en omöjlighet.

Fjärrlinjen sänds i Yle TV1 torsdagar kl. 22.00, repris onsdagar kl. 22.55

, , , , , , , ,

Kommenteringen är stängd.