I dag är det San Marinos tur att puttas över kanten på plats #30. Möjligen en sämre låt än många andra jag puttat ut tidigare, men jag är lite förtjust i denne Serhat, som är tävlingens veteran och inlånad artist från Turkiet som ju inte deltagit på flera år. Jag tycker det här är riktigt underhållande och småcharmigt även om bidraget inte har några som helst chanser och sånginsatsen består av förföriskt väsande. Det här är den andra sjuttiotalsdiscoversionen av låten, den första var en smeksamt långsam Leonard Cohen-variant. Det här är betydligt piggare, men det San Marino skulle kunna ta med sig från den första versionen är monokeln som var fastsatt i en selkonstruktion över skallen. Där skulle han ha tävlingens mest uppseendeväckande asseccoar. För övrigt har Eurovisionen blivit väldigt seriös på senare år. De där tassiga bottennappen som kunde underhålla en tidigare lyser numera med sin frånvaro. Möjligen har San Marino varit något av tävlingens driftkucku, mest på grund av Ralph Siegel vars bästa dagar som låtskrivare är över. Men det samarbetet är alltså avslutat i år.
