I dag inleds Tv-bloggens genomgång av årets Eurovisionslåtar. Vi går framåt i rask takt och börjar med låtarna i den första semifinalen, närmare bestämt bottennappen med mikroskopiska chanser att ta sig till final.
Vitryssland: Alyona Lanskaya – Solayoh
Latinofierat öststatssound. Med det försöker Vityssland fixa framgång i år. Både Ukraina och Grekland vann i tiderna med etnopop. Men det var inte bara tio år sedan, det var också betydligt starkare låtar. Här är nog bäst före-datumet redan passerat.
Cypern: Despina Olympiou – An Me Thimasai
I år vill EBU och SVT göra tävlingen mindre och intimare, tona ner LED-spektaklen och gå tillbaka till rötterna, låtarna, känslorna, upplevelsen. Det är precis som om vissa deltagarländer läst detta och fått en inre vision av en ballad. Följaktligen är det många ballader i årets tävling, de flesta av dem gör tyvärr inte världen till en trivsammare plats. Cyperns händelsefattiga visa är ett typexempel på detta. Fullständigt aptrist. Så inte final.
Montenegro: Who See – Igranka
En strippa och män i regnrockar. Så långt följer jag Montenegros tankegång. I övrigt är det svårt att förstå hur Montenegro tänkte när de rörde ihop det här. Jag hör hiphop, ett sällsynt osympatiskt och gapigt mischmasch. Det här är mera slipad produktion och attityd än en (stark) låt.
Kroatien: Klapa s mora – Mižerja
Värst av alla årets sömnpiller är nog Kroatiens sex kostymklädda operasångare med sin högstämt släpiga manskörssång. Man tycker synd om publiken som hålls som gisslan framför scenen och ser ut att vara på väg att falla i koma. Det finns en queerare varint på Youtube där männen vänder sig mot varandra, ser varandra i ögonen och serenaderar till varandra, men inte ens det vill de bjuda oss på. Grattis till tävlingens segaste låt!
Alyona Lanskaya, An Me Thimasai, Despina Olympiou, Eurovision Song Contest, Igranka, Klapa s mora, Mižerja, Solayoh, Who See
