I dag började Idols. Med audition i Kuopio – femte säsongen som görs i Finland.
Konstateras: Ju fler säsonger man ser desto mindre behov har man av dessa linslöss som går på audition väl medvetna om att de är dåliga för att de vill komma med i tv. Det är talangerna som är det intressanta, talangernas kamp. Sjunga dåligt kan man göra själv i duschen.
Det finns för övrigt två slags kråksångare i det här sammanhanget. De som har självinsikt och de som saknar den. Cyniskt sett är det äktheten, genuiteten, man är ute efter också när det kommer till bottennappen. I klarspråk: folk som saknar självinsikt, gärna sådana som dessutom börjar käfta emot juryn, är guldkorn för programmakarna.
Vore intressant att veta om det alls finns auditions som inte sänds för att de är för extrema, för att de sökande är för sjuka, påverkade eller annars beter sig för grovt. Var går gränsen?
