Salutskott, konfettiregn och ballonger, i dag – äntligen – efter 42 dagar och lika många bidrag – kröner jag så slutligen min favorit i årets eurovisionsschlagerfestival. Och hoppsan, det blev visst Sverige! Deras bidrag är så snyggt, en riktigt bra poplåt, bra melodi, jag älskar soundet i produktionen, den mjukt pumpande ljudmattan är så behaglig och suggestiv. Framför allt är det väldigt avslappnat, som en fjolårsvinnare kan unna sig att vara. Som regerande mästare har man inget att bevisa, man kan kosta på sig att vara lågmäld men utsökt. Det här är nog för sofistikerat för att upprepa segern, men det kommer säkert att delta i toppstriden. Egentligen gillar jag det här betydligt mera än fjolårsvinnaren, där jag inte gick igång så mycket på själva låten. Den är okej, inte alls dålig, men det var numret som gjorde det bidraget. Och i år vänder man på steken, och kör med ett avskalat nummer och en stark låt som elegant går hem även utanför tävlingen. Japp, det var det, nu har jag rankat alla 43 bidragen (även diskade Rumänien) och tävlingen kan börja. Står jag fortfarande fast vid mina åsikter om låtarna? Jajamän, har inte ändrat mig på en endaste punkt … Nå, förstås inte, självklart skulle listan se annorlunda ut om jag gjorde om den nu, och jag återkommer till det nästa vecka. Egentligen faller bitarna på plats först när man ser bidragen live på scen, ett bra scennummer kan lyfta en medellåt till toppen, det händer varje år. Ofta är det just sådana bidrag som brukar vinna.
Frans, Heroes, If I Were Sorry, Måns Zelmerlöw, Rumänien, Sverige
