En förhandsvideo som består av ett ihopklipp av eurovisionsfansens egna filmsnuttar. Ett budskap som hyllar mångfald; vi är alla olika, annorlunda är bra. Artisten är mullig och till och med en i tvångströja får vara med. Och eventuellt även landets eurovisionsrepresentant anno 2012, Milan Stancovic, han med den blonda luggen, är med på ett hörn om jag inte såg helt fel. Denna midtempolåt som avslutas i en rivig slutspurt är därtill skriven av samma låtskrivare som skrev Serbiens vinnarlåt 2007. Vad kan rimligtvis då gå fel?
Svar: en hel del. Om låten är svag faller ofta allt. (Det finns de som lyckas dölja detta faktum i år, och det ska vi återkomma till.) Här övertygar inte budskapet, man blir inte särskilt berörd av detta, och inte heller får man lust att dansa när tempot ökar. Och troligen vill man heller inte rösta.
Så sorry Serbien, betvivlar det blir någon final i år.
Bonus: Serbiens bästa placering genom tiderna.
Är det något som däremot värmer mitt hjärta så är det Serbiens vinnarlåt från Helsingfors 2007. Den är en av de starkaste eurovisionsvinnarna genom tiderna, och raka motsatsen till det vi diskuterade ovan beträffande äkthet och konsten att beröra. Det en vacker sång, starkt sjungen, innerligt framförd. ”Årets pärla. Starkt, vemodigt och dramatiskt, och så vackert att ögonen tåras. Sångerskan är ett exempel på att man inte behöver vara en skönhet för att ha en bra utstrålning.” skrev jag i Helsingfors 2007.
