Oj, Estland Estland, vad detta är ljuvligt. Vilken själfullhet, sensualism, vilken vacker melankoli, och vilka vackra människor och vilka vackra namn – Elina Born och Stig Rästa. Också i fjol höll ett countrybidrag på att vinna, det var dessutom den bästa låten. Kanske andra gången gillt? Nederländernas snygga fjolårscountry var ännu vassare än detta, och en invändning kunde vara att vi nästan sett detta förr, åtminstone är utmaningen för Estland att inte få oss att associera alltför mycket till Nederländerna fjolårsbidrag när vi ser detta på scen. För visst ser man influenserna, inte bara i musikstilen, countryn, utan också i spelet mellan duons manliga och kvinnliga medlem, att de är vända mot varandra, blickarna – Elina Born är ett fynd. Final är en självklarhet, och det här kommer att placera sig någonstans i toppen.
Bonus: Estlands bästa placering genom tiderna.
Estland har vunnit en gång, 2001, och jag var väldigt besviken på denna souldiscoseger som jag tyckte lät som en kopia och ett ihopplock av en massa andra låtar från den här genrens guldålder på sjuttiotalet. Men, ack den som inte kan ändra sig. Med tiden har jag börjat uppskatta det här. Den fanns på samlingsskivan som gavs ut inför Eurovisionens femtioårsjubileum för tio år sedan, och jag började tycka att det här svängde riktigt bra och var en bra partylåt. Och nu när jag hör den igen tycker jag fortfarande att det här är riktigt medryckande, avslappnat framför och ja faktiskt – bra.
