Inte går det att slinka förbi veckans snackis, den stora tv-debatten (även om man kanske helst hade velat).
Hela två timmar programtid hade Yle satsat på att debattera den så kallade tvångssvenskan, som ämnet så objektivt kallades. Två timmar, det blir en riktigt grundlig djupdykning det, kunde man tro. Nja, inte riktigt ändå. Liksom i homodebatten tidigare i höst hade man kunnat skriva replikerna på förhand, så självklara var de olika parternas ståndpunkter, så lite nytt och överraskande bjöd debatten på.
Visst höll programledarna diskussionen på en saklig nivå, ändå hade man önskat sig mer av ett public service-bolag än denna eviga favorit i repris.
Exempelvis kan man begrunda det upplägg som dylika debatter alltid tenderar att ha. Finlandssvenskarna i försvarsposition mot angriparna i form av majoriteten, de finskspråkiga. Det gäller att upprepa argumenten för tvångssvenskan och dementera anklagelser om privilegier samt punktera sterotypbilder. Det är ett sammanhang där förståelsen för minoritetspositionens speciella utsatthet lyser med sin frånvaro, den finns knappt med som politisk korrekt fernissa. Att till exempel vända på rollerna i en dylik debatt är otänkbart, till och med ett tabu, liksom vissa saker kan förtigas inom en familj.
Så varför över huvud taget debattera? Och i de här konstellationerna?
Kvällens bästa poäng var varken Kaj Kunnas ”What’s the fucking problem?” eller Björn Månssons mittfinger, utan Olav S Melin som inflikade att debatten om den obligatoriska svenskan är något som egentligen borde föras mellan de finskspråkiga. En poäng som redaktionen för A2 Teema exempelvis hade kunnat utgå ifrån, som hade kunnat bli riktigt intressant och kanske till och med fört diskussionen vidare. Om det inte är så att man faktiskt ville ha denna stagnerade debatt, denna upprepning av gamla, inövade repliker – på båda sidorna?
A Teema, Björn Månsson, Homoilta, Kaj Kunnas, Olav S Melin, Pakkoruotsi-ilta
