Varför handlar finska tv-serier så ofta om urbana utflyttare som återvänder till sina rurala hemtrakter? Det är nästan så man kan få för sig att det är farbror Staten som försöker motverka avfolkningen av landsbygden genom att plantera in mentala bilder av återflyttandet som ett möjligt alternativ via den statliga televisionen. Det är förstås konspiratoriskt nonsens, men faktum kvarstår att upplägget är intill utmattning vanligt.
Det går exempelvis igen i kvällens tredelade seriestart Alavilla mailla hallanvaara med manus av Tuula Kuittinen och regi Kirsi Liimatainen. Här spelar Johanna Kokko den ensamstående Anne Pakkanen som återvänder från Helsingfors till sin hemby för att begrava sin mamma. Relationen till den mentalt instabile dagdrivarbrodern (Henri Halkola) är kylig (obs! namnsymoboliken). Förutom brodern möter hon ungdomskärleken (Aarni Kivinen) och ett gäng nyfikna bybor.
Märkvärdigt är detta inte på något vis vare sig beträffande berättelse eller berättande, men hör ändå inte till det ointressantaste i genren.
Risk för nattfrost på låglänta marker sänds i TV1 på söndag kl. 21.10.
Aarni Kivinen, Alavilla mailla hallanvaara, Anne Pakkanen, Henri Halkola, Johanna Kokko, Kirsi Liimatainen, Risk för nattfrost på låglänta marker, Tuula Kuittinen, TV1, Yle Draama
Vad skall de handla om? Fester och droger i Helsingfors? Lantisar som ”tappar bort” sin identitet i storstan och går ner sig i depression medan statsborna dricker rödvin, small talkar och bedrar sin äkta hälft allt vad de hinner ;-) ? Serierna är ju alltid persondrama där man har metala problem och/eller bedrar sin hustru/make till vänster och höger. Annars blir de ju kriminalserier likt Räven, Bergerac m.fl.
Och andra sidan så är inte de populäraste(?) serierna stationerade till H:fors; Hemgatan och Hemliga liv eller vad de nu heter på svenska? Så ditt påstående stämmer väl ej? Är du inte ute och cyklar med din generalisering?
För inte blir det någon serie om t.ex. mig och mitt trista och lugna familjeliv i Esbo ;-) Mitt jobb är ej heller så glamorfyllt som Fastighetsdrottningen…
Jag är kanske ute och cyklar, det kan jag inte objektivt bedöma, men faktiskt skulle jag hellre se en serie om Helsingfors festliv, lantisar på dekis i storstan eller (en komedi?) om trist och lugnt familjeliv i Esbo. Faktiskt, för det känns nytt. Eller är det så att det inte finns fler berättelser att berätta? Jag tycker jag sett storstadsbon återvända till sina lantliga rötter tillräckligt många gånger nu, jag kan inte skilja på de serierna, orkar inte med fler.
Om programmet/programmen ej behagar så behöver du ju inte titta och sparar tid till en romantisk kväll med din man! Se på det positiva. Eller ”bandar” du programmen och tittar på dem under (arbets)dagen?
Programmen görs väl efter publikens smak, förutom då det är något kulturklassat program som ingen annan än kritiker tittar på…
T.ex. opera = det är flere personer på scenen än i publiken.
Jag verkar inte vara målgruppen nej, den här genren brukar ju förvisso ha sina anhängare om man ser till tittarsiffror. Tycker ändå finska public service-dramaserier kunde överraska mer, att man inte enbart satsade på dessa säkra kort. Det är glest mellan guldkornen.
Guldkornen är en subjektiv bedömning. ”Säkra kort” betyder för de komersiella kanalerna, att man får reklamtid sålt.
Fast jag ”debatterade” här nu med dig så själv ser jag ej på någon inhemsk serie likt Kotikatu eller Salatut elämät.
Det enda inhemska vår familj följer med är Biisikärpänen. Jag ser helst på engelska serier. Av någon konstig anledning tycker jag det låter konstgjort om man talar svenska eller finska ;-)
Amerikanerna är världsbäst på tv-serier. Helt överlägsna, men så har de ju också en jätteindustri.
Ja, men t.ex. Heartbeat, Bergerac och Emmerdale hör även de till toppskicktet…
Britter är också bra. Jag tycker rent generellt amerikanerna är bättre på dramaserier, och britterna på humor.