Anslaget i Simon Bergmans och Jerry Wahlforss dokumentär Till världens ände är andäktigt och anspråksfullt. Det ska handla om hur viktiga minnena är för identiteten.
Simon och Jerry är barndomskamrater som återses efter 25 år för att filma dokumentär. Genom att rekonstruera sina familjehistorier återupptäcker de sina rötter.
Från Finland löper rottrådarna till Chile där de lärde känna varandra som barn. Fram träder summariska människoöden, en farfar som var sjöman och seglade på de stora haven, en far som var dokumentärfilmare och en chilensk mor som kom som flykting till Finland undan Pinochet …
Mest vilar kameran på den i och för sig bildsköne Wahlforss, som intervjuar släktingar och reser till Santiago. Plötsligt befinner sig killarna i en båt och ska runda Kap Horn precis som farfar Runar, och kameran ägnar sig åt storslaget och poetiskt landskapsmåleri till stämningsfull musik.
Det här är en opersonlig dokumentär om något personligt. Den hade vunnit på en tydligare vinkling, nu handlar den lite om allt och ingenting. Det man saknar är en riktning och röd tråd, en tydligare konflikt eller smärtpunkt. Det är egentligen först i sista scenen när de två barndomskamraterna står och diskuterar historien som det bränner till och uppstår en personlig dynamik dem emellan. Kanske hade det varit intressant att gräva vidare där?
Dok: En resa till världens ände sänds i FST5 kl. 20.00.
Chile, En resa till världens ände, farfar, FST5, Jerry Wahlforss, Kap Horn, Pinochet, Runar, Santiago, Simon Bergman
