Jag måste erkänna att jag var lite nojig innan jag kom till Baku. Resfebern nådde toppar den aldrig tidigare hade varit i närheten av. Jag visste helt enkelt inte vad jag hade att vänta. Den enda kunskapen jag hade om landet hade jag googlat mig fram till, och den spädde i viss mån på nervositeten. Även om jag en stor del av tiden befinner mig innanför den skyddade eurovisionsbubblan är jag tidningens enda utsända på plats. Jag reser alltså utan den trygghet man har i ett resesällskap.
Oron har hittills visat sig vara överdriven. Det enda som skrämmer mig i Baku är trafiken, och den är också ett reellt hot. I övrigt har jag aldrig känt mig otrygg här, trots att jag rör mig mycket nattetid. På grund av tidsskillnaden på två timmar startar tv-sändningarna vid midnatt, så det blir att ta sig tillbaka till hotellet på småtimmarna. Genom att försöka hitta en taxi som vet var det ligger, vilket har visat sig vara betydligt svårare än det kan låta.
– Ingen aning, det finns så många nybyggda hotell i den här stan! utbrast chauffören den första kvällen jag skulle hem. Efter det har jag skrivit ner adressen på en lapp i plånboken, men inte ens det har visat sig hjälpa. Utan vakterna som dirigerar taxikön utanför arenan är jag osäker på om jag skulle komma fram. De brukar ha koll på var hotellet ligger och kunna förklara det för chauffören.
Vakter ja. De finns överallt på och omkring arenaområdet. Och poliser. Stan kryllar av poliser. I varje eurovisionshotell finns uniformerade poliser på vakt dygnet runt. På mitt eget hotell är de två stycken. De sitter i soffan i aulan med armarna i kors och måste ha det gruvligt tråkigt. Som tur har de de unga männen i receptionen att tala med.
Jag påtalade närvaron av poliser för en volontär jag kom i samspråk med.
– Ja, du vet. Folk kanske tycker att Azerbajdzjan ligger långt borta, och de kan vara lite oroliga för att komma hit, sade han. Därför kan det kännas tryggt om poliser är på plats.
Han ringade in både mina nojor och den psykologiska effekt som polisernas närvaro har på mig i ett nötskal. För även om Lonely Planet skriver att man har mer besvär än nytta av polisen i Azerbajdzjan inser man att så länge man har sin ackrediteringsbricka kring halsen kommer polisen inte att besvära en just nu.
