I Azerbajdzjan, där få människor talar engelska, får man ständigt öva sig på att använda ett språk som man sällan annars använder som sitt huvudsakliga kommunkationsmedel. Jag talar om kroppsspråket, detta överraskande kompetenta redskap när man saknar ett delat talspråk.
Jag har just lyckats mätta min hungriga mage med bidragande hjälp av detta språk.
Jag är alltså fortfarnade i Baku, och har tillbringat dagen med att arbeta på hotellrummet. När tarmarnas hungersång blev för stark tog jag hissen upp till hotellrestaurangen där endast en kvinna fanns på plats. Hon verkade lite skärrad av att jag dök upp, ringde ett telefonsamtal och räckte mig luren. Det visade sig vara hotellreceptionisten som förklarade att restauragen är stängd på söndagar.
Jag suckade inombords, för jag anade vad som väntade. Och att ge mig ut på stan på jakt efter mat var något jag egentligen inte hade tid med. Samtidigt måste jag få något i mig för att klara av att arbeta. Och gärna något mer mättande än bananerna och joughurten som livsmedelskiosken kring hörnet har att erbjuda.
Jag tog hissen ner till hotellreceptionen där det denna lugna söndag var fyra unga män på jobb, plus de sedvanliga poliskonstaplarna. Alla fyra var snart engagerade i mitt försök att få i mig ett mål mat. När de hörde att jag skippat frukosten till förmån för sömn efter en sen natt med eurovisionsbevakning, och inte hade ätit något på hela dagen, blev de nästan förfärade. En av männen erbjöd sig att komma upp till restaurangen och öppna den för min skull. Jag sade att det inte var nödvändigt, om de bara kunde tipsa mig om ett takeawayställe i närheten gick det bra. De började räkna upp namnen på restauranger i närheten, förklarade hur man gick dit och erbjöd sig också att ringa och beställa mat åt mig till hotellet. Det var många möjligheter och alternativ att hålla reda på och inte helt lätt att bestämma sig. Till slut pekade en av männen mot en röd skylt på ett hus neråt gatan (se bilden).
– Dit brukar våra gäster gå, sade han.
– Ja, men då kan ju jag också gå dit, sade jag. Har de bra mat?
Han sade att ingen hade klagat.
– Har de takeaway? frågade jag.
Det sade han att de hade.
– Heter det takeaway på azeriska eller något annat? frågade jag.
Han sade vad det hette och det var inget som min tunga kunde lära sig att formulera i en hast, så jag bad honom skriva ner det på en lapp. Han var noga med att förklara att jag först skulle peka ut det jag ville ha på menyn, sedan visa lappen.
– Annars förstår de inte vad det är du vill fara iväg med.
Sedan erbjöd han sig att följa med, men jag sade att jag nog skulle klara av det när jag hade lappen.
Jag knallade i väg, korsade gatan med hjärtat i halsgropen som alltid, och steg in på ett kebabställe där flaggor från olika länder prydde väggarna, bland annnat den finska.
Bakom en disk stod två män och trädde köttbitar på spett. Någon meny syntes inte till, men jag tyckte spettet såg bra ut så jag pekade på det och visade lappen. Då kom servitrisen och förde iväg mig till ett bord där hon ville att jag skulle sätta mig ner. Jag visade lappen igen, och hon verkade förstå.
Vid bordet bredvid satt tre loja män i arbetskläder, i övrigt var restaurangen tom. Stället var nytt och fräscht och hade rökförbud, och tv-apparaterna var inställda på en antingen azerisk eller turkisk musikkanal, svårt att säga vilken för språken är så lika. Där satt vi och väntade, arbetarna och jag, och jag kände igen en av artisterna på tv:n som Sertab, den turkiska eurovisionsvinnaren 2003.
Efter en kvart kom männens mat in, och efter ytterligare fem minuter kom servitrisen med min mat inpaketerad i en påse. Fyra manat (ungefär det samma i eruo) visade den sig kosta. Jag noterade att där inte fanns några bestick och gjorde rörelser med handen som om jag höll i en sked och förde den till munnen. Servitrisen hämtade en plastsked.
På hotellet öppnade jag nyfiket matpaketet för att se vad jag egentligen hade fått med mig. Grillade kycklingbitar på en bädd av ris, grillad tomat, pepperoni och varm rödlök. Och en hel påse full av bröd. Det smakade utmärkt.
