Nu lämnar jag Baku.
Att få rapportera från Eurovision Song Contest är alltid en upplevelse, men i år har även staden där evenemanget arrangerats varit en livsberikande erfarenhet. Och ändå har jag bara hunnit se och uppleva en bråkdel av allt som finns att se och uppleva i denna gamla kultur.
Det finns inget att anmärka på beträffande de praktiska arrangemangen av årets Eurovision Song Contest, och jag har bara stött på vänliga, hjälpsamma och intresserade människor som tagit hand om sina gäster på bästa sätt.
Visst har också evenemanget överskuggats av rapporter från incidenter ute på gatorna som gjort en ledsen, och jag hoppas att Eurovision och medlemskapet i EBU kan bidra till en positiv utveckling i Azerbajdzjan, och att oron för att människor som ställt upp på intervjuer med utländska medier i efterhand ska drabbas av repressalier är obefogad.
Jag kommer att minnas Baku som labyrintisk, livsfarlig, intensiv, motsägelsefull, kontrastfylld; sliten och skitig och blänkande och lyxig på samma gång. Staden känns precis så brutal, pulserande, vital och omvälvande som riktigt stora städer brukar göra. Den är ett minne för livet helt enkelt.
