Tadaa! På elfte plats kommer ett bidrag som står ut som ett utropstecken varje gång jag lyssnar igenom årets bidrag. Det här väger tyngre än mycket annat halvtbra i år, inte bara för att det är rå och arg punk och det enda rockbidraget i årets startfält. Visst, låten i sig hade inte varit mycket att väsnas om ifall inte just PKN gjorde den. Men nu är det just de som gör den, ett band med sin speciella bakgrund och syn på världen. Och jag menar att ett bidrag i den här tävlingen alltid är ett paket med många nivåer, det är sällan enbart det musikaliska som är avgörande. Det kanske är klichéord, men det här är genuint och äkta, det berör och sticker ut. Texten är en stor del av paketet, och det är en orsak till att jag är orolig för hur det ska gå – resten av Europa förstår ju inte finska. Kommer Europa att ta till sig PKN? Jag befarar att det inte alls blir final för Finland i år, att resten av Europa inte begriper sig på det här. Men jag håller tummarna för motsatsen för det här utropstecknet behövs i en tävling där de riktigt bra låtarna och starka upplevelserna trots en hyfsad medelnivå är lätträknade.
Bonus: Finlands bästa placering genom tiderna.
Det är lätt att vara efterklok. Men jag minns att jag vintern 2006 hade fått en CD från Yle med den inhemska uttagningens bidrag. När jag lyssnade och hörde Lordi minns jag en tanke som flög genom skallen: Kunde det här kanske vinna Eurovision? Nu ska jag inte skryta mer än så, för när det drog ihop sig till den stora finalen i Aten var jag rätt sval till Finlands monstruösa hårdrocksbidrag och hyste alls inga förhoppningar på seger. Min favorit var faktiskt Rysslands Dima Bilan, som skulle komma att vinna två år senare med en betydligt svagare låt. Finalen såg jag förresten i en hotellobby på kanalön Jersey av alla ställen, och jag är glad att jag trots att jag var på resa inte missade denna historiska händelse då varje tolvpoängare fick min haka att sjunka allt närmare golvet när Finland för första gången promenerade sig till seger i Eurovisionens historia.
