Och nu är vi framme vid de låtar som garanterat går vidare från semifinal 2.
Georgien: Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani – Waterfall
Det är inget jag gläder mig åt, men en högst sannolik finalist är Georgiens uppblåsta balladduett. Det är uppenbart att här finns vana hitsnickrare bakom låten. Och mycket riktigt är det delvis samma svenska upphovsman som bakom fjolårsvinnaren – Thomas G:son. Låten är lätt att begripa sig på, här finns en direkt identifierbar melodi, tråkigt bara att den känns som om man hört den tusen gånger förr. Georgiens låt är den andra semfinalens motsvarighet till Rysslands bidrag i den första – de är gjorda enligt samma koncept. Beräknande låthantverk utan passion och personlighet. Det funkar liksom en vit T-tröja alltid funkar till jeans. Säkert men tråkigt.
Azerbajdzjan: Farid Mammadov – Hold Me
Azerbajdzjan har bytt framgångskoncept i år. Flera år i rad satsade den rika oljenatjonen på att köpa låtar av svenska hitmakare med internationell framgång. I år satsar landet på en av Greklands främsta låtskrivare i stället. Resultatet blev en riktigt klassisk smörsångarballad med något retroaktigt á la åttiotal över sig. Jag gillar att man musikaliskt ogenerat löper linan ut utan att snåla med smöret. Smör går bra ihop med socker, och vem ska inte framföra en sådan här ballad om inte en riktig sötnos till sångare. Det är en av mina favoritballader i årets tävling, även om verserna är intressantare än refrängen.
San Marino: Valentina Moletta – Crisalide (Vola)
I fjol hade San Marina årets mest mobbade bidrag. Hela Europa hånade Ralph Siegels töntlåt om Facebook som diskvalificierades för att den innehöll ett produktnamn, med resultatet att texten fick skrivas om. Sångerskan kändes obekväm i rollen som käck tonåring – kanske för att det är tjugo år sedan hon var det. Därför bjuder San Marino på årets revansch, både för Ralph Siegel vars bidrag sällan varit någon kvalitetsgaranti på senare år (det känns som om han medverka varje år), och även för jazzsångerskan Valentina som nu fått en låt som bättre verkar passa hennes melankoliska sinnelag. Ralph Siegel har skrivit inget mindre än en pampig och dramatisk eurovisionsballad som på slutet får ett häftigt lyft när den enligt devisen more is more övergår i discokomp. Det är inget nytänkt direkt, men det är väl förvaltat eurovisionsarv, eurovisionskitsch när det är som bäst. Ralph Siegel har på ålderns höst fått in en fullträff och San Marino har ett av årets bästa bidrag. Jag slänger en fjäderboa kring halsen och dansar!
Norge: Margaret Berger – I Feed You My Love
Första gången jag hörde Norges låt blev jag genast intresserad och ville höra den igen. Norge aspirerar definitivt på seger i år. Låten är suggestivt mörk och mystisk, vilket kontrasteras av att den framförs av en ljusgestalt i intressant futuristisk vit klänning som när man tittar närmare på henne inte är någon isdrottning utan har en rätt vänlig och varm utstrålning. Elektronisk musik möter rock i en stark och modern låt. I min bok står det mellan Ukraina och Norge i år.
Crisalide (Vola), Eurovision Song Contest, Farid Mammadov, Hold Me, I Feed You My Love, Margaret Berger, Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani, Valentina Moletta, Waterfall
