Kanadensiska komediserien Call Me Fitz (2010) ger en orsak att reflektera kring komikens kemi. Vad som funkar som humor helt enkelt. Call Me Fitz är nämligen en serie som av många ansetts vara rolig. På det där galna viset som får en att gapskratta till och med.
I huvudrollen ses Jason Priestley (mest känd som svärmorsdrömmen Brandon Walsh i Beverly Hills, 90210) som låtit skäggstubben växa och gör rollen som promiskuös och skrupellös bilförsäljare.
En dag går han för långt då han krockar en bil så att passageraren hamnar i koma. Han får också själv en smäll i skallen som leder till att han möter sitt samvete och goda alter ego Larry (Ernie Grunwald) som blir hans följeslagare på gott och ont.
Grundidén är det med andra ord inget fel på, den är både tydlig och lovande. Det handlar alltså om den klassiska kampen mellan ont och gott personifierad av Fitz och Larry och ordväxlingen mellan dem.
Det är fråga om vuxenunderhållning i den bemärkelsen att de skruvade infallen och det grova språket riktar sig till en vuxen publik. Det är inte här problemet ligger – invändningar är inte moraliska.
Inte heller kan man säga att serien är dåligt gjord eller spelad. Det nappar bara inte, utan är lika roligt som ett blankt papper. Ska det vara sluskkomedi föredrar jag alla gånger hellre 2 1/2 Men och My Name Is Earl.
Call Me Fitz sänds i TV5 onsdagar kl. 22.45, repris natten till måndagar kl. 3.20.
2 1/2 Men, Beverly Hills 90210, Brandon Walsh, Call Me Fitz, Ernie Grunwald, Fitz, Jason Priestley, Larry, My Name Is Earl
