I mitt förra inlägg skrev jag att Baku är livsfarligt. Det jag avsåg var trafiken. Trafiken i Baku är en sann upplevelse. Den är inte av denna världen, och förstås omöjlig att undvika för den som vistas här. Bilar finns nämligen överallt, i mängd och i överflöd och folk – eller män för att vara uppriktig, har hittills inte sett en enda kvinna vid ratten, och jag har spanat nyfiket – kör med en dåres dödsförakt. Det är gasen i botten, och handen på signalhornet som gäller. Det är ungefär samma signalhornskakofoni som när Finland vunnit guld i ishockey – bara jämnt och ständigt, vareviga dag.
Jag begav mig ut på stan i dag för att växla in den lokala valutan manat eftersom automaten på flygplatsen hade slut på pengar i morse. Jag höll knappt på att ta mig över gatan. Bilarna körde i en strid ström, och sket fullständigt i att det var ett övergångsställe som fotgängare stod och väntade vid. Så vad gör man när man måste över gatan? Man försöker ta seden dit man kommer och hänger en infödd i hälarna så nära man täcks. En bakubo kastar sig bara ut i trafiken och hoppas på att bilen som kommer susande i hög fart ska tvärbromsa i tid. Mitt första försök att korsa gatan resulterade i att jag blev åttutad så det slog lock för öronen och jag i panik slänge mig upp på trottaren igen.
Fotgängare som med dödsförakt springer mitt i gatan och kryssar mellan gasande bilar ser man hela tiden i Baku. I morse när jag åkte motorvägen från flygplatsen in till stan gick kvinnor i färggranna västar längs med motorvägens körbana och sopade, bara några centimeter från bilarna som blixtrade förbi i minst 120.
Notera att bilarna till höger i bild står parkerade.
