Läraren Einar står naken på ett tak i beråd att hoppa. Hans ena glasöga är sprucket. Polisen övermannar honom bakifrån och för honom till Heimsendi, ett mentalsjukhus långt ute i obygden.
Så börjar den niodelade isländska serien Heimsendir (Världens ände) som utspelar sig i mentalsjukhusmiljö år 1992. Serien har samma upphovsmän, och delvis också samma skådespelare, som trilogin Næturvaktin, Dagvaktin och Fangavaktin som alla visats i Yle Fem. Jón Gnarr som spelade huvudrollen i de serierna har däremot endast en liten roll i den här serien – uppdraget som Reykjaviks borgmästare tar för mycket tid. Inspiration till serien lär man ha fått under inspelningen av väktartrilogin då Gnarr berättade om sina erfarenheter av att arbeta på mentalsjukhus.
Om väktartrilogin var komediserier är grundstämningen här mörkare. Även om skildringen av anstaltmiljön och dess anställda och intagna har sina bisarra och komiska förtecken, är det ändå mestadels allvarligt, för att inte säga tragiskt och angstigt. Det är en trist och oinspirerande miljö med människor som är fångade i sina vanföreställningar och övervakas av en personal som inte heller den alla gånger är så balanserad.
Förutom Einar, som är övertygad om en stor politisk konspiration och vill få till stånd en revolution på anstalten, träffar vi hans medintagna. Här finns hans rumskompis, ängslige Margeir som skiftar mellan olika personligheter och får behandling av överläkaren, Hulda som är en äldre dam som varje morgon har glömt vem hon är, barnsliga Ástrún som bär kaninöron och sitter i rullstol och talar i citat samt många fler. Alla skildrade på ett sätt som känns autentiskt.
Lúðvík är den välvilliga tuggummituggande terapeuten. Vi får inblick i hans familjesituation via exfrun som också hon jobbar på sjukhuset, och trotsiga tonårsdottern Álfheiður som i perioder bor på anstalten.
Domedagen sänds i Yle Fem på onsdagar kl. 21.00.
Dagvaktin, Domedagen, Fangavaktin, Heimsendir, Jón Gnarr, Lopun alku, Næturvaktin, Världens ände
