Det är balladernas år i år. Faktum är att det är så många ballader med att de bidrag som bryter av med något annat känns som välkommen omväxling. Det är heller inte helt enkelt att skilja ballad från ballad, kvalitetsmässigt. Det mesta är väl helt acceptabelt. Svagast ter sig ändå Polen. Pianot är det intressantaste i den här låten, resten är rätt jämntjockt. Videon berättar en historia med en överraskning på slutet: sångerskan befinner sig i ett gammalt hus bland minnen av sitt tidigare liv, och till sist framgår det att hon sitter i rullstol. Hon var nämligen med om en trafikolycka 2006 som gjorde henne rullstorsburen. Vi har alltså två bidrag i år med funktionsnedsatta artister. Men Pertti Kurikan nimipäivät har en större genomslagskraft och ett starkare budskap. Jag tror den här låten är för tam för final.
Bonus, Polens bästa placering genom tiderna:
Polen slog till med sin enda medaljplats 1994 då landet deltog första gången. Det blev en andraplacering. Jag gillar det här skarpt, det hör till de bästa eurovisionsballaderna genom tiderna. Och borde ha vunnit i stället för Irlands sömnpiller Rock ’n’ roll Kids.
